Det förekommer cookies på mathilda.herhour.com. Genom att fortsätta läsa på mathilda.herhour.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

”Trots många löften har vi inte prioriterat våld i nära relation”

10:46 | december 8, 2019

Polisen: Trots många löften har vi inte prioriterat våld i nära relation. 

Polisen har i många år hävdat att de har prioriterat våld i nära relationer. Nu medger man att det oftast varit ett spel för gallerierna. Men i våras satte polismyndigheten i Stockholm ner foten. Den långsiktiga satsningen Initiativ Gryning ska inte bara rädda liv och få fler män dömda – den ska också förändra attityder, så väl internt som externt.

I Dagen Industri kunde vi idag läsa en artikeln om ”intiativ gryning” men också ett uttalande och ett erkännande om att dom i decennier har påstått att dom prioriterat våld i nära relation, utan teckning. Dom erkänner nu att det snarare har varit tvärtom.

Det är med blanda känslor jag läser denna artikel och tanken på mitt tidigare inlägg igår om hur polisens oansvarslösa julfest och uppträdande kan jag inte bortse från tankar – ska polisen verkligen behöva göra bort sig så grovt för att göra om och göra rätt?! Denna artikeln och beslut om ökade resurser kom inte en dag försent.

När jag läser artikeln så känner jag en enorm sorg, ilska och frustration men även ett stort hopp och en tacksamhet. Sorg och ilska över hur många utsatta kvinnor fått lida för att polisen inte tagit detta på allvar eller som polisen själva utrycker sig om satsningen –

Satsningen är som antyds långt ifrån bara en fråga om pengar. Att arbeta med våld i nära relationer har traditionellt sett låg status inom polisen, det är svårt att rekrytera poliser. 

Låg status, hade jag varit utbildad polis skulle jag se det som ett hedersuppdrag att få jobba med dessa frågor, jobba för kvinnor och jobba för att minska våld i hemmen och även rädda liv. Men jag är inte polis, jag vet inte vad det innebär att jobba med dessa frågor på en rättslig nivå men jag vet så mycket om våldet och vad det gör med en utsatt kvinna. Det är det jag gör idag och när jag läser om satsningen blir jag inget annat än stolt över mig själv och alla andra som stått upp för detta, påverkat och gjort vår röst hörd. Det ger ringar på vattnet och nu vill jag nog säga att det har påbörjats en riktig förändring. Jag tror dock inte att alla poliser ser arbetet mot våld i nära relation med låg status. Jag har själv en vän som jobbat med frågorna och hon är en stor förebild för mig. Jag fick även ett DM igår från en polis som kommenterade mitt förra inlägg och hennes meddelande gick rakt in i hjärtat. För mig och min egna erfarenhet vill jag fortsätta tro på polisens arbete, bättre sent än aldrig kanske är för lätta ord i detta fall men jag förlitar mig på att våra egna poliser och politiker nu kavlar upp armarna. Och genom detta uttalande och den nya satsningen bevisar dom att dom nu är på god väg.

Det är en långväg till förändring men när jag läser nästa stycke blir jag ändå hoppfull och tacksam över att polisen om sent tagit detta på allvar –

– Våld i nära relationer är också grova våldsbrott. Ökar vi användning av kriminaltekniker, använder vi blodsbildsanalyser, säkrar vi spår och vittnesmål i ett tidigt skede så kommer vi nå större framgång även i de här ärendena.

– Bygger vi dessutom upp en organisation med spaning och underrättelseverksamhet så kommer vi inte bara att rädda liv, utan också höja statusen på uppdraget inom polismyndigheten, säger Erika Frisell.

I satsningen ingår också planer på att skapa en fysisk plats där kompetensen samlas – något som liknar det som i dag kallas för Barnhus – för personer som misshandlats i nära relationer. Syftet är att skapa en trygg miljö för de drabbade, en miljö där polis, socialtjänst och läkare och andra stöd- och krisfunktioner finns närvarande.

Det är nu upp till bevis, detta är än så länge bara ord och en artikel men för mig själv och för alla andra där ute som blivit utsatta för våld är detta ett framsteg. Jag kommer följa ”intiativ gryning” och fortsätta jobba stenhårt för att göra skillnad, nu hoppas jag framgent att mäns våld mot kvinnor tas på allvar. Slutligen vill jag ända tackar polisen för deras erkännande och uttalande, genom att erkänna sina fel och brister vinner ni tillbaka en viss respekt och tillit, det är otroligt viktigt att kvinnor och utsatta känner sig trygga för att våga anmäla och utan anmälningar blir det svårt men en förändring.

2 kommentarer



Veckan som gått, blandade känslor och Åhus.

10:41 | december 7, 2019

Veckan som gått har kommit med både positiva och negativa besked, eller kanske inte just negativa besked men besked som har fått mig att tänka till och känslor som har bubblat inom mig. Till  att börja med så måste jag skriva av mig om polisens julfest i Hälsingland – det fullkomligt bubblade i hela min kropp när jag läste om polisernas hänsynslösa beteende. Jag finner knappt några ord,  hur kan vuxna människor som jobbar med kvinnors rättigheter, tar emot anmälningar av kvinnor som blivit utsatta av våld eller kämpar emot dessa frågor över huvudtaget gör någon som helst parodi på metoo eller lägger sexistiska skämt. Samhället kämpar med att kvinnor ska anmäla men hur i hela friden ska kvinnor känna sig trygga med att gå till polisen när polisen gör bort sig så in h…ete. Polisen ska vara en trygg plats och oavsett vilket våld man blivit utsatt för ska man känna att man blir tagen på allvar när man finner kraft i att ringa eller ta sig till en polisstation men när julfester som denna kommer ut i media gör dom allt annat än får kvinnor att känna sig trygga! Jag blir så arg att det bubblar i hela kroppen, ja vi är bara människor och även polisen men detta är för mig helt ofattbart att något sånt här kan hända 2019. Som tur så finns det människor som inte accepterar detta och även poliser som absolut inte beter sig på detta sätt men jag hoppas att detta tas på allvar och att polisen gör om och gör rätt! Det är dags att polisen kavlar upp armarna och tar ställning till detta för jag och säkert många andra tappar respekten för våra egna lagförare.

Så, där kom den ilskan ut och nästa känsla som kommer går till Josefin, Josefin som vågade och propsade på att hennes sönderslagna kropp skulle komma ut i media. Det är fruktansvärt att det ska behöva gå så långt, så långt att vi ska behöva visa upp det våld vi har blivit utsatta för för att detta ska tas på allvar och för att samhället ska förstå hur allvarligt det faktisk är och kan se ut i vissa fall.

”Jag såg inte hur sönderslagen jag va” – Josefins egna ord och ord som beskriver hur en misshandlad kvinna lever i en väld där blåmärken och våld är normaliserat. Normaliserivngsprossesen är kanske ett nytt begrepp för många, jag håller just nu på att skriva ett inlägg om just normaliserivngsprossesen. För att förtydliga hur våldet blir normalt i ett hem där en kvinna blir misshandlad. I många kvinnors fall så blir sår och blåmärken så normaliserat att man inte längre ser hur sönderslagen sin kropp faktisk är. Josefin kommer med sin styrka att stå upp för sig själv och andra att bli en förebild för många kvinnor som varit eller är utsatta. Trots jobbiga bilder så är det tyvärr detta som krävs för att bryta tystnaden. Att förövaren sen fick 8 års fängelse gjorde att jag fick upp hoppet om jag tänker på förgående stycke och förlorad respekt.  ”Domen är unik” men jag hoppas att domar med likande beslut inte längre förblir unika.

Veckan som gått har inte bara fått mig att bubbla av ilska utan även många besked som kommit har varit positiva, mail som fått mig att bli lycklig in i själen, meddelande från er som fått mig att känna kärlek över vilket fantastik systerskap vi är, nya vänskaper och ett flertal fina möten.

I tisdags vara jag på Grand hotel från tidig förmiddag till sen kväll, började med en lunch med Jannike och sen spa eftermiddag tillsammans med Clarins.

Vi var ett litet sällskap och bara nära vänner vilket gjorde eftermiddagen mysigt och genuin. Vi myste mest runt i detta underbara lilla privata spa med bastu och bubbelbad. Och sen fick vi såklart testa Clarins nya produkter och spa serie.

Efter massagen var jag så trött att jag knappt kunde stå på benen. Jag har inte gått på massage på väldigt länge av många olika anledningar och även denna gången så sa massören att min kropp krampar och min bindväv har ett fast grepp om mina muskler. Vila, vila och vila är det enda sättet och få kroppen att slappna av efter trauma och stress. Blir ledsen varje gång jag blir påmind om hur kroppen reagerar och att det kommer ta år för en att komma tillbaka till en avslappnad och fungerade kropp.

Efter spa eftermiddag gick jag ner en trappa för att möta mina kollegor i stiftelsen. Vi blev sittande i flera timmar och vi har nu kommit en bra bit på vägen. Det går inte på en dag att starta en stiftelse, mycket nytt att lära och stadgar som ska sättas men snart, förhoppningsvis i början på nästa år är den igång och jag kommer kunna förmedla allt detta utåt och med er.

Förutom spa dag så hade jag många möten inbokade, är så tacksam och glad att där finns så många företag och privatpersoner som vill vara med och stötta. Jag tror att det vi håller på att bygga och ta fram kommer kunna hjälpa många kvinnor i framtiden, både i smått och stort.

Jag har många olika ideer och mycket jag vill förverkliga men hinner inte göra allt på en gång, jag är en produktiv människa och jobbar på snabbt men det gör också att jag har svårt att ta en sak i taget och när det svämmar över får jag ibland svårt at fokusera. En av mina starka intuitioner sen ett par månader tillbaka har varit att jag ska skriva en bok. Jag har påbörjar och skriver när jag har tid eller när jag känner att jag behöver få ut något. Men jag känner inte att jag hinner med, jag vill få ner en bok på en kvart men jag vet att det kommer ta flera månader att skriva klart den. I torsdags kväll fick jag lite vägledning av Jannike och Michaela och med detta kort fick jag klara tecken på att jag ska fortsätta skriva oavsett om det kommer ta månader eller år innan jag kan släppa boken.

Fredags morse vaknade jag upp här, hemma i Åhus med min familj och Cognac. Lugnet jag finner här är oslagbart. Tryggaste och lugnaste platsen av dom alla.

Jag stod nog i köket i 8 timmar igår, haha tiden bara sprang iväg och jag gjorde något jag verkligen älskar och finner ro i. Jag bakade 3 olika saffrans favoriter som ni ska få recepten på imorgon och avslutade med en fisksoppa med saffran, det var saffran för hela slanten igår och ni kan tänka er hur det doftande här hemma. Julmusik, brasan igång och julbak, finns inget som får en att få så mycket julkänslor som när man förbereder allt inför julafton.

Somnade på soffan vid 10 och vaknade tidigt och suttit fast framför datorn sen 8 imorse, bästa jag vet är när man vaknar innan alla andra och kan sitta i lugn och ro med datorn och en kopp kaffe innan solen och resten av familjen gått upp. Nu ska jag sätta på mig träningskläderna och ta en lång promenad på stranden med en barndomsvän, nöje med nytta ska jag presentera en ide för honom som jag vet kommer göra stor, stor skillnad om det går i lås. Hoppas ni också har en fin och mysig helg!

1 kommentarer



Helgen i sin lugna ro och ”glädjejakt” och första advent.

18:44 | december 2, 2019

Måndag igen och veckan sprang iväg. Min vecka gick lite fortare än vanligt, tror det kanske berodde på att jag behövde landa, stanna upp och reflektera. Det har hänt så otroligt mycket på kort tid för mig vilket gör att det ibland känns som att tiden går extra fort. Ett avslutat projekt kommer alltid med en viss känsla ut av tomrum och tomhet, ni vet när man jobbat hårt för att komma i mål och när man väl är där glömmer man lätt bort att stanna upp och andas och klappa sig själv på axeln över att man nådde sina mål. Ja lite så var det för mig förra veckan men istället för att se det som ett mål så valde jag att se det som en nystart, en nystart på många plan. Jag tog helgen som den kom och laddade upp mig själv inför veckan som kommer då jag har mycket att göra, många lösa trådar som ska flätas samman och tanken på att julen snart är här är det bara att djupdyka.

För ett par månader sedan när jag hade svårt att hitta livsglädje och såg i största del dagarna som dagar att överleva istället för att uppleva och leva sa en kvinna till mig – gå ut på ”glädjejakt”. Hon menade att jag skulle gå ut och ta dagen som den kom och söka efter det jag tyckte var roligt, det jag ville och hitta glädje i de små sakerna som betydde något för mig. Jag tänkte på att det vet jag väl redan men lyssnade på henne och begav mig ut. Den dagen hittade jag tillbaka till mig matlagningsglädje som tyvärr hade bleknat bort de sista året. Jag tog mig till nya matbutiker, gick mest runt och tittade och plockade på mig allt jag kände för. När jag kom hem satte jag igång musik, tände ljus och började laga min första middag till mig själv i min nya bostad som inte alls då kändes så mycket som mitt hem. Sakta men säkert kommer jag påminn själv le, dansa runt och ljunga högt med musiken på högsta nivå. Sagt men säkert började jag hitta tillbaka till mig själv, hitta glädje och bygga mitt egna hem med kärlek, matlagning och närvaro.

Sedan dess har jag försökt att se alla mina dagar som en enda stor ”lockojakt” för att hitta lyckan i mig själv genom att lära känna mig själv, vem jag är och vad jag vill. Likaså denna helgen, inga storartade planer utan tog helgen som den kom och gjorde det jag ville, kände för och mådde bra av. Jag vill dela med mig av detta tankesätt för att jag lyckades att ta mig upp, upp och vidare från ett trauma, tappad livsglädje och tro på mig själv genom att bland annat tänka positivt och försöka hitta vägar att ta mig upp igen genom mig själv. Självklart har jag fått stöd och stöttning men det största jobbet har jag gjort själv, med mig själv för ingen annan än en själv kan göra förändringen och hitta tillbaka till glädjen och dess innebörd. När ni känner er ledsna, låga på energi eller gått igenom små eller stora trauman, testa att gå på ”glädjejakt” och sök glädjen i det du tycker om och väck din egna lycka igen.

Började helgen med att följa med Linn till stallet och det var nog höjdpunkten på hela helgen. Finns inget som får mig så lugn och närvarande som när jag sitter på en häst ute i skogen och en dag som denna var det såklart oslagbart.

Haha ser ut som en liten ihopkrupen tonåring men ni ser lyckan i det där leendet, ville aldrig att rundan skulle ta slut trots att jag frös fingrarna av mig.

Som taget ur en julfilm, de små åsnorna skrämde dock livet ur oss när dom satte igång.

Efter rundan åkte vi inom Eldtomta, ett litet cafe på vägen hem och satte och vid brasan en timme med te och första glöggen.

Ett litet tips och en av mina favorit mataffärer i stan. Här kan jag gå i timmar och slutar alltid med att jag har med mig massvis av Italienska delikatesser som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

Butiken ligger nere i en källare på Birger Jarlsgatan, där hittar ni inte bara de bästa krossade tomaterna utan ett hav av franska ostar, chark och mycket mer.

Stockholm Ost & Chark

När jag kom hem från stallet svirade jag om lite snabbt och åkte till Elverket för att äta middag med Alia och Aron. Jag passade Puck över natten och Alia hade med sig lilla Wesley så Elverket var ett bra val då man får ta med sig hundarna.

Och jag fick äta escargot vilket är något av det bästa jag vet.

PUCKEN, tog med mig Ikes väska som hon tokälskade och sov i hela kvällen.

Sötnosen.

Söndagen började på Kampsportslabbet i vanlig ordning, älskar mina rutiner på söndagarna som börjar med träning med Fannie och gänget. Efter träningen mötte jag upp Märta för brunch och en runda på stan. Vi fastnade på akademibokhandeln och köpte på oss några böcker, Märsta tipsade om en boka som jag sen djupdök rakt in i på kvällen och kunde knappt slita mig.

Jag hade nästan glömt att det var första advent men kanske inte så konstigt tanken på hur många saffransbullar jag hunnit få i mig redan. Senare på eftermiddagen firade vi dock vidare hemma hos Ida och Granen, åt julmackor och firade första advent.

Var uppe tidigt så det blev en ganska tidig kväll för mig och jag la mig i soffan och fortsatte läsa i min bok. Såhär långt skulle jag rekommendera er att läsa den men uppdaterar mer när jag kommit lite längre in.

Måndag och jag började min dag med att åka ut till Värmdö för mitt andra möte och healing. Jag har inte hunnit berätta om mitt första möte än men tänker att jag ska berätta mer i ett annat inlägg. Vissa tror inte på healing men jag tror på att ha något att tro på, vad spelar inte så stor roll. Jag har själv upplevt healing som gav märkbar skillnad, det är svårt att återberätta utan måste upplevas men jag ska försöka sätta ord på det senare.

Denna lilla sötnosen följde mig under mitt första möte och kom även fram denna gången, scannade igenom mig och satt vid min sida. Har ni testat healing? Har ni några erfarenheter får ni gärna dela med er.

5 kommentarer



Thanksgiving dinner with Lexington family

16:01 | november 28, 2019

I tisdags kväll var jag på en Thanksgiving middag tillsammans med Lexington och ett glatt gäng. Kan utan tvekan säga att det var den mysigaste middagen jag varit på på länge, en lite annorlunda tillställning där alla fick vara med och laga maten och det passade mig perfekt som älskar och stå i köket. Finns det något härligare än när alla hjälps åt, alla fick egna små uppgifter och tillsammans lagade vi till en fantastisk måltid.

Middagens var även på en av mina absoluta favorit butiker i stan, jag är nog där minst en gång i veckan och köper med mig ostar och delikatesser till helgen. Har ni inte varit på Ostbutiken på Odengatan 33 är det absolut värt ett besök, liten mysig delikatessbutik med stort utbud trots deras små kvadratmeter. Bakom butiken har Fredrik som äger butiken ett fantastisk kök och en trappa ner en källare där det bjuds upp till en stor familjemiddag Á la Lexington.

Inte ofta jag går på kvälls event längre och håller mig oftast ifrån stora event då jag inte alltid känner att jag kan eller orkar med stora massor, för mycket folk och för mycket ljud gör mig fortfarande osäker på om jag kan hantera min ptsd. Jag försvinner lätt bort i tomma intet när det blir för mycket folk, jag blir trött och känslig för både ljud och snabba rörelser men mysiga kvällar som dessa i trygg miljö med vänner får mig att må bra och ger mig energi.

Ja ni ser, utan tvekan stans mysigaste ostbutik – Ostbutiken

Att komma ner till källaren och mötas av denna fantastiska dukning fick en att känna riktiga julkänslor, exakt såhär vill man ju ha det hemma på julafton.

Jag och Lisa fick äran att göra snittar och tilltugg, stekt pumpa med chevre, tranbär och honung. Det kan jag varmt rekommendera, det var så gott och enkelt.

Både jag och Lisa hade lite svårt att förstå oss på gasbrännaren men tillsatt lyckades vi flambera snittarna. Bra team, tror vi åt fler snutar själva än vad vi hann bjuda på haha.

Alla var med och lagade mat och det hände något i varje hörn, så härlig och familjär stämning under hela kvällen.

Fredrik, ägaren till Ostbutiken – han fick oss känna oss extra välkomna och han gav oss ett och annat gott skratt.

Ja ni ser, som en stor härlig familj <3

Vi alla fick reflection cards med små reflektioner som fick mig att le lite på insidan, stanna upp och tänka på året som gott med ett leende trots allt ont så är jag idag mer tacksam över livet än någonsin.

Vi hjälptes verkligen åt med allt, Kajsa fick äran att tranchera kalkonen tillsammans med Fredrik som såklart var till en hjälpande hand.

Fina Kristina, ägare och grundare av Lexington. Inspirerande och varm kvinna som alltid får en att känna sig lika välkommen och just denna kvällen lite extra. Alla tjejer på Lexington är så välkomnade och varma, måste ligga något i luften eller är det bara ett fantastiskt bolag att jobba för, dom bygger verkligen sitt varumärke med kärlek. Tack Lexington för att vi får vara en del i er familj, så mysig tradition <3

 

3 kommentarer




Dagen efter, reflektioner och videon

21:41 | november 27, 2019

Jag måste börja med att säga TACK, tack till alla er som valde att sprida kampanjen. När jag vakande upp i tisdags morse stannade jag upp en stund och reflekterade över hur många spridningar kampanjen och videon hade fått, jag var totalt mållös. Min tanke var hela tiden – tillsammans blir vi starkare och då menar jag tillsammans med alla. Jag blev så glad att se att så många där ute valde att dela, alla var med och jag ville att alla skulle känna sig delaktiga. Vi blev ett betydligt större systerskap än vad jag kunnat drömma om. Jag tjatar om TILLSAMMANS hela tiden men jag kommer tillbaka till min grundtanke och det är att tillsammans blir vi starkare och tillsammans kan vi göra skillnad, det bevisade vi verkligen i måndags.

Vi bröt tystanden med hästlängder skulle jag vilja säga. Det oranga budskapet syntes överallt – i alla social medier, webbmagazin, byggnader som lyste i orange, busshållplatser och på många fler platser runt om i Sverige.

Jag vaknade inte bara upp med att reflektera utan gick även igenom alla DMs och mail jag hade fått, det har tagit några dagar att gå igenom alla och det har gett mig blandade känslor. Jag är glad att så många väljer att dela och bryta tystnaden, när vi delar med oss blir vi mindre ensamma. Men jag har också suttit hemma i soffan och börjat ett flertal gånger över hur många kvinnor där ute som har blivit misshandlade eller utsatta för någon form av våld. Det är skrämmande hur vanligt det faktiskt är och hur många som inte vågar prata om det. Men vi har börjat på en förändring nu och det kommer göra både skillnad och hjälpa andra så tack för att ni väljer att skriva och berätta.

Jag valde att ta en dag och andas igår, stanna upp och landa lite efter att jag jobbat nånstopp för att hinna med allt till den 25e. Jag kan inte säga att det varit lätt alla gånger men jag har jobbat med själen vilket har gjort att jag hunnit med. Att bygga en ideell kampanj för första gången var en utmaning på många sätt men jag har samtidigt lärt mig så mycket på vägen. Jag skulle aldrig ha kunnat skapa detta själv utan mina vänner, familj och alla som har hjälpt till för att förverkliga min vision. Allt från Hairtalk som lånade ut sin studio, Angelica som fotade, Jakob som filmade, musikproducenter och sångare som lånade ut låten Queen – medsyster (har ni inte sett den videon måste ni titta på den, både låten och videon får mig att gråta och få gåshuds varje gång). Mina vänner som var med och stod upp för ämnet och spred budskapet i alla sina kanaler. Och för att inte tala om min nya fina vän och vapendragare Ida, herre gud vad skulle jag gjort utan henne. Och tack till UN Women för att ni såg mig, för att ni såg mitt brinnande och genuina intresse i att hjälpa till och göra skillnad. Tillsammans tror jag att spridningen blev så stor att större delar av den svenska befolkningen inte kunde missa att den 25e november klär vi oss och världen orange för att stå upp för våld mot kvinnor. Och inte minst så pratades en hel del om våldet denna dagen vilket var en stor del av grundtanken – bryta tystnadskulturen.

På kvällen hade UN Women tillsammans med advokatbyrån Nicholas & Co och Karin Rodebjer ett seminarium i Rodebjer butiken. En fin träff där många bar orange och vi pratade om vad vi kan göra för att uppmärksamma våldet. Innan det var dags att avsluta kvällen berättade Sanna en av Advokaterna att hon och sina kollegor hade suttit i lunchrummet och alla hade sett kampanjen på alla olika håll och då pratat Orange Day men också om våldet. Det är precis det jag önskade att kampanjen skulle ge för utslag – diskussioner om våldet runt matbordet, i hemmen, på tjejmiddagarna, i familjen osv. Jag hoppas och vill tro att många där ute nu har med sig i tankarna att vi ska vara uppmärksamma och hjälpa varandra genom att se era vänner och fråga, fråga hur hon mår eller titta en extra gång om du tycks se ett blåmärke eller andra misstankar. Titta inte bort även om det kan vara jobbigt att fråga för en fråga kan aldrig bli fel. Det gör större skillnad än vad du kanske tror. Få henne känna sig trygg och hjälp henne att ta sig ur i den mån du kan.

När jag började jobba fram kampanjen började jag även ta fram ett forum och starta en stiftelse tillsammans med 3 andra fantastiska människor. Jag startade alltså 3 olika projekt som på något sätt flätas samman men är fristående från varandra. Kampanjen var det första lilla projektet och det var bara början, nu fortsätter arbetet och på fredag har jag nästa stora möte med stiftelsen. Nu ska jag försöka lägga datorn åt sidan och meditera innan det är dags att lägga sig. Vi hörs mer imorgon. Love M

Vi valde att göra videon med både röster och utan. Videon med rösterna sprider ett viktigt budskap men videon med låten får mig att bli tårögd varje gång för låten har jag lyssnat på 100 gånger om, varje gång jag behöver påminna mig själv om att jag klarar detta eller när jag känner att jag behöver en extra skjuts lyssnar jag på låten. Låten har ett otroligt fint budskap och är gjort till en annan välgörenhetskampanj sen innan, Rödakorset. Vi fick rättigheterna till låten då den passade så fint in till även detta budskap och kampanj. Jag fick gåshuds första gången jag såg videon och visade den för Fannie som då berättade för mig att det var en av hennes vänner som producerat videon, Nicolina – wow hon är ett geni. En av de vackraste musikvideon jag sett. Kvinnorna bakom låten har skapat minnen och en enorm kraft till mig och många andra, in och lyssna om ni inte sett den.

1 kommentarer